Och jag bad och såg upp mot en värld av ljus
Med ögon utan skuld,
Och en eldslåga ren genom rymden ven,
Och jag brann i en sky av guld.
Och en grav blev grävd på en blommande äng,
Åt min aska byggdes ett hus,
Och min kropp brann ut, och jag var fri
Och försvann i ett hav av ljus.

Ur Purgatorium i Svarta ballader av Dan Andersson

ELDBEGÄNGELSE, URNOR OCH GRAVSTENAR

Text till magisterexamensarbete i produktdesign, innehållande urnor och gravstenar för både människor och djur, Konstfack, Stockholm 1998

Inledning

När jag i våras och över sommaren funderade på vad jag skulle använda det här året till var jag så gott som säker på att jag skulle fortsätta att arbeta med relikskrin, vilket jag arbetade med under vårterminen -97. Efter en stipendieresa till Rom där jag studerade relikskrinens olika användningsområden och möjligheter till nutida användning började jag så smått att ändra mina planer. Dels därför att det var svårt att hitta en nutida användning för reliker och dess behållare, dels därför att det fanns något i Rom som kom att intressera mig ännu mer, kyrkornas gravar. I nästan varje kyrka jag besökte, fattig som rik, fanns där en uppsjö av prång och märkliga sidorum som var så gott som avstyckade från själva kyrkan. Dessa rum var gravar. Mitt i rummet, som ofta var beckmörkt till skillnad från den i övrigt dagsljusbelysta kyrkan, var monumentet efter en betydelsefull person placerat. Det var nästan som Di Leva sjunger, "Every one is Jesus". Kanske kan gravvårdar vara framtidens relikskrin och våra avlidna framtidens reliker i ett samhälle där personkulten har blivit regel. Vi måste ta hand om våra döda och inte bara blicka framåt.

Det som fick mig att slutligen överge relikskrinsprojektet var min morfars bortgång och begravning, den tredje på för mig kort tid. På både dop och bröllop finns det utrymme för personlighet och alternativa ceremonier. En begravning däremot är oftast väldigt stereotyp, allt ordnas av en begravningsbyrå. Den enda riktiga valfriheten är valet av kista/urna och valet av psalmer. En psalm är alltid vacker - vilken man än väljer, men med kistor/urnor förhåller det sig tvärtom. Jag vill att även döden skall få vara vacker. När man äntligen ska få vila ska man väl åtminstone få göra det i en fin behållare. Inte i en formpressad stänkmålad vas i militärgrönt.Jag beslutade mig således för att formge urnor med tillhörande gravstenar. Anledningen till att jag beslutade mig för att formge urnor och inte kistor är att jag själv är en likbränningsvän. Tanken på att ligga och ruttna fyller mig med fasa. Är det över skall det vara det med besked, snabbt. Inte med en långsam process av gradvis sönderfall. Det finns också någonting oerhört lockande och vackert med de forntida dödsbålen som jag gärna skulle se mer av idag. En utåtagerande hyllnig såväl som sorg. Därför formger jag hellre urnor, med hedningarnas flammande likbål i tankarna.

Innan jag satte i gång med att skissa på mina urnor och stenar letade jag fram så mycket historik som möjligt om kremering. Detta för att få inspiration till och stöd för mitt projekt. Eldbegängelsens historia fångade mitt intresse och formade mitt arbete i så hög grad att jag inleder min uppsats med en översikt av dess historia.

Eldbegängelsens uppkomst

"Fyra äro begängelseskicken till talet : luft-, vatten-, jord-, och eldbegängelse". Oscar Övden : Eldbegängelsens historia i Sverige 1883 - 1932.

Döden har i alla tider varit ett svårt problem för de efterlevande, att på ett vördnadsfullt och sanitärt sätt göra sig av med den avlidne är inte lätt. Långt tillbaka i tiden, när människor bodde i grottor, lämnade man helt enkelt de döda i det fria. Där döden träffat dem. Man bekymrade sig inte så mycket om de dödas stoft utan lade på sin höjd lite ris eller några kvistar över dem. Kropparna torkade då antingen bort, luftbegängelse, eller blev uppätna av vilda djur. När människorna sedan lämnat grottåldern bakom sig och lärt sig samliv och samarbete, användes de övergivna primitiva bostäderna, grottorna, som begravningsutrymmen för de döda. Genom att lägga stenar framför grottöppningarna skyddade man kropparna från vilda djur.

Jordbegängelsen uppstod av samma anledning. Man ville bespara de döda från skymfen att bli uppätna av vilda djur och överöste dem därför med jord. En annan metod som brukades av folk som bodde nära en flod eller annat vatten var att låta de dödas stoft föras iväg med strömmen. Detta var hygieniskt och praktiskt för den dödes stam men tyvär inte för de stammar som bodde längre ner för floden. Dessutom blev liken lika ofta rov för vilda djur som vid luftbegängelsen.

Efter att ha samlat kroppar i grottorna ett tag blev naturligtvis luften kring grottgraven förpestad av stanken från alla de ruttnande liken. För att överhuvud taget kunna närma sig grottgravarna kom man på att tända eldar vid ingångarna för att rena luften. Snart nog upptäckte man fördelarna med att låta elden rena även insidan och innehållet i grottorna. Eldbegängelsen var uppfunnen, som ett medel att befrämja hygienen. Det dröjde dock ett tag innan man började bränna enskilda personer samt ta tillvara på deras aska.
Av dessa fyra begängelseskick är således luftbegängelsen äldst. Ur detta begravningsskick uppkom ett antal olika avarter. Perserna använde sig av ett märkligt begravningsskick som gick ut på att lägga de döda högt uppe på ett berg, i "tystnadens torn", där de blev rov för vilda fåglar. En annan avart är balsameringen som kom egyptierna till användning. Som tur är blev detta begängelseskick kortlivat. Någon har på 1880-talet räknat ut att om balsamering alltid användes och alla gravar skulle få ligga orörda, skulle hela jorden vara en enda kyrkogård efter tretusen år. Ytterligare en art av luftbegängelse var judarnas och andra folks sed att lägga sina döda i uthuggna klippkammare. Jesus var till exempel begravd i en sådan gravkammare.

I början använde man eldbegängelsen av hygieniska skäl, men snart började man finna mer filosofiska eller religiösa anledningar för dess användande. Man såg i naturen eldens renande kraft, t.ex. när blixten renade molnen och "tvingade" dem till det välgörande regnet, eller när elden rengjorde metallerna och avskilde dem från slaggen. Dessutom trodde man att elden var släkt med solen, alltså helig, till och med heligare än någonting annat på jorden. Man började lägga sina döda på bål, som ett offer till det heliga elementet. Elden skulle utplåna allt det förgängliga och ge anden frihet att renad återvända till andarnas hem. Man trodde vidare att människan och elden hade samma ursprung. Eldbegängelsen fungerade då som ett slags återförening, själen och elden skulle efter förbränningen stiga förenade upp i luften tillbaka till sitt ursprung.

I eldbegängelsens barndom var det endast de högre stående folken som använde sig av den. Bland folk som hade både jordbegravning och eldbegängelse som gravskick var eldbegängelse det förnämsta. I Grekland - i Illiaden och odysséen, samt här i norden - i Eddan, bägge folksagor som skildrar förnämt folks liv och handlingar, berättas det om praktfulla likbål. Bland folkslag som redan på den tiden använde sig av likbränning kan nämnas babylonier, assyrier, etrusker, greker, romare, hinduer, japaner och germaner. Etruskerna förtjänar lite extra uppmärksamhet då det var de som skapade urnkonsten. Deras urnor är än idag kända för sin konstnärliga skönhet.

Brännåldern kommer till Norden

Omkring år 1500 före kristus hade bränningsskicket slagit igenom i norden. Oden själv sägs ha infört denna sed här. Under loppet av tusen år undanträngde den jordandet och blev det nationella begängelseskicket i Norden. Forntidens eldbegängelse utfördes vanligast på öppet bål där man lade den döda, med öppnade ögon, på en bår. Även den dödes husgeråd och husdjur, ibland till och med husfolk, fick följa honom i graven. Alltihop överöstes med hårlockar, kransar, blommor och smycken. Med bortvända ansikten tände de anhöriga bålet, det var farligt att se den döde i ögonen. När bålet väl var tänt sjöng man klagosånger. Efter att allt brunnit ned samlade man upp benen, tvättade dem rena och lindade därefter in dem i en bit tyg. Detta benpaket lades sedan i en urna som nedsattes i en gravkammare över vilken man slutligen reste en ståtlig stenhög.

Att begravningen gick till på detta sätt hade med de forntida folkens sätt att se på livet efter döden. Här i Norden föreställde man sig att den döde fortsatte med samma verksamhet i dödsriket som hon ägnat sig åt på jorden. Därför var det viktigt att man på likbålen lade dit sådant som husgeråd, husdjur, skepp, guld, smycken, tjänare och tjänarinnor. Inget fick saknas den döde i dödsriket. En dramatisk beskrivning av ett forntida likbål finner man i Eddan i" Det korta kvädet om Sigurd" (stroferna 49-52 och 65-70). Brynhild, Sigurds trolovade står inte ut med Sigurds död utan sårar sig själv till döds med ett svärd och yppar sina önskemål beträffande Sigurds och sin egen eldbegängelse. På liknande sätt beskrivs Akillevs begravningsfest i Odyssén.

I den arkeologiska litteraturen tvistas det om varför skeppet så ofta förekommit som gravgåva. Vissa tror att våra förfäder föreställde sig att den döde skulle färdas över vatten på väg till dödsriket, andra hävdar att skeppet endast varit en gravgåva bland många andra. Hos nordborna hände det att man lade den döda på ett skepp, vilket antändes och sedan drev till havs. Andra gånger, t.ex. i den kända graven vid Oseberg i Norge, ligger gravskeppet säkert förankrat vid ett stenblock, och bland gravgåvorna finner man en mängd andra färdmedel såsom hästar, sadel, vagn och slädar. Ett annat suggestivt fynd är en grav från Viborgstrakten i Danmark. Bland den eldbegångnes kvarlevor fann man de obrända resterna av åtta svarta fåglars vingar. Sexton vingar skulle således föra den döde till dödsriket.

Själva bålet var dessutom i sig själv en hjälp på färden. Snorre meddelar i Snorres Edda att våra förfäder trodde att ju högre röken från ett dödsbål steg mot skyn, desto mera skulle den döda betyda i Valhall. Samma tanke ligger säkert till grund för seden att lägga kremations-platserna och även gravarna på höga åsar och berg, så att färdvägen skulle förkortas.

När kristendomen sedan inträdde undanträngde den inte bara den månggestaltade hedendomen utan den bekämpade också effektivt likbränningen. Från tiden kring kristi födelse återkommer i norden seden att jorda de avlidna och båda gravskicken finns sedan kvar till efter år 1000. Vissa germanska stammar kunde dock inte tänka sig att utöva jordbegravning utan hade likbränning som villkor för att de skulle övergå till kristendomen. Längst bibehöll sig eldbegängelsen hos våra förfäder. Ända in på 1200-talet kremerade man här sina döda. Kristendomen predikar;"livet efter detta är ett rent andens rike, dit människan icke kan taga med sig annat än samvetets vittnesbörd.
När i våra dagar den bleka gästen inflyttar i grafvens boning följa honom dit endast tårar och blommor." Meddelanden från Svenska likbränningsföreningen 1883, nr. 1-12.

Den bakåtsträvande kristendomen

Anledningen till att de kristna ogillade likbränning kan man bara gissa. I palestina hade bl.a. landets trädfattigdom gjort jordbegravningen till det rådande begängelseskicket. Eldbegängelse var bara till för de rika. Man lade också sina döda i klippkammare, där de torkade bort. Som tidigare nämts begravdes till exempel Jesus på detta vis. Kristendomen var från början en religion som i första hand vände sig till de svaga i samhället. De första anhängarna bestod därför till största delen av just fattiga, som på grund av trädbristen inte hade råd att låta bränna sina döda. Dessutom anser kristendomen att Jesus uppstod från de döda även kroppsligen. När lärljungarna kom till Jesus grav för att ta ett sista farväl fann de som bekant graven tom, Jesus hade helt enkelt stigit upp till himlen både till kropp och själ. Om man då kremeras har man följdaktligen ingen kropp att stå upp med. Andra skäl som starkt bidrog till bruket av jordbegängelse var de kristnas föreställningar om helvetet samt de kristna folkens gamla bruk att som straff bränna folk levande på bål. Kristendomen införde således det uråldriga bruket att nedlägga sina döda i jorden och har i snart två tusen år vidhållit detta gravskick.

Jordbegravningens nackdelar

Ursprungligen begravde man folk var som helst i byarna. Men när människorna började att bilda städer, anlade man gemensamma begravningsplatser. I Rom uppkom seden att begrava folk i templena. Detta ogillades till en början av de kristna, men då Konstantin den store begärde att få bli begravd i Apostlakyrkan i Konstantinopel, började denna begravningssed vinna anhängare även bland dem. Det blev sed att begrava de döda inne i kyrkorna. Ju närmare altaret man blev begravd, desto närmare saligheten. Man kan lätt förstå hur luften i Guds hus var under dessa tider. Per Lindell skriver i Likbränning jämte övriga gravskick: "De kristna templen visade vägen till himlen, men de påskyndade också förflyttningen dit." Tillslut blev det på grund av de sanitära olägenheterna förbjudet att begravas i kyrkorna och de avlidna jordades omedelbart utanför dem istället. Så bildades våra kyrkogårdar. Tyvär var detta bruk lika hälsovådligt. Man begravde på för grunt djup och graven grävdes om efter alldeles för kort tid. Resterna efter den begravde kastades in i benhuset eller i en benhög på kyrkogården. I takt med urbaniseringen blev gravplatserna större och större samtidigt som de blev överfyllda. Kyrkogårdseländet i storstäderna medförde sådana häsovådor att vår tids luftföroreningar förmodligen överträffades. Vid slutet av 1800-talet påvisade lord Shaftesbury att medellivslängden för Londons invånare starkt sänktes på grund av härskande begravningsskick. På kyrkogården Bethnal Green i London hade man på en hektars mark begravt 56 000 lik. Cimetiére des Innocents i Paris var inte sämre den. I december 1785 exhumerade man där en mängd lik och det var då man för första gången mer allmänt fick se en sida av jordbegravningen som tillhör dess allra ruskigaste: kropparnas förvandling i fuktig mark till likfett!

"Si det ingen kan undvika
Si hvad döden har för magt.
Si här bli vi alla lika,
Där man oss i jorden lagt.
Ty här bäddas hvar om annan,
Rikes med den armes ben,
Täck och skröplig läggs tillsamman,
Hjälten paras med en klen."
Vers från ett benhus på Torsångs kyrkogård i Dalarna.

Den nya brännåldern

Sakta började en längtan efter eldbegängelsen uppstå. Det började med att stora skalder och konstnärer i ett romantiskt skimmer drömde sig tillbaka till brännåldern. (Michelangelo sägs ha önskat att eldbegängelsen skulle återinföras.) Den första kremationen utfördes faktiskt redan 1709 i England, då stoftet av en föregångskvinna, mrs Pratt, kremerades. Hennes gravsten upplyser än idag alla om hennes motiv: "Denna aktningsvärda kvinna ansåg, att gravgaserna på kyrkogårdarna i folkrika städer kunna vara skadliga för invånarna. Därför beslöt hon utsträcka, så långt det stod i hennes makt, till kommande tider den människokärlek och godhet, som utmärkte henne under hela hennes liv, och hon befallde då, att hennes stoft skulle eldbegås, i den förhoppningen, att andra skulle följa hennes exempel. Detta klandrades alltför obetänksamt av dem, som icke gjorde sig underrättade om hennes bevekelsegrunder." Detta var den första eldbegängelsen i Europa under modern tid.

När sedan antikdyrkan och nyromantikens litterära seger kom i början av 1800-talet började tanken på eldbegängelse ta fart ordentligt. Schiller, Goethe, Platen, Kerner och Tegnér var några av dem som hyllade likbränningen. 1822 propagerade två skalder, Trelawny och Byron, för saken genom att bränna stoftet av diktaren Shelley och kapten Williams. Strax därefter kom eldbegängelsen i ett nytt läge. 1839 kritiserade den engelske läkaren Walker, Londons kyrkogårds-myndigheter för det skick som kyrkogårdarna befann sig i. Med anledning av detta föreslog socialreformatorn Edwin Chadwick att eldbegängelsen skulle återinföras. Likbränningen blev nu snabbt de lärdas, läkarnas och hygienikernas framtidsidé.

1854 bildades världens första eldbegängelseförening i Hamburg. Därefter följde bildandet av föreningar i England och Italien år 1874. Två år därefter byggdes de första krematorierna i Milano och Washington. I Sverige startade samma år ingenjören Per Lindell en informationsverksamhet om eldbegängelsen, tidigare hade doktor L.A. Soldin och hans anhängare August Blanche svarat för en viss publicitet i eldbegängelsefrågan. 1882 bildades så den svenska likbränningsföreningen i Stockholm, bland kulturpersonligheter, läkare och tekniker fick den snabbt en stark anslutning.

Eldbegängelseföreningen i Sverige

Eldbegängelseföreningens första stora mål var att få ett krematorium byggt. Till en början fick likbränningsvännerna betala stora summor pengar för kremering i tyska krematorier, vilka var de närmaste. Redan 1884 anhöll den svenska föreningens styrelse om att få arrendera en lämplig plats. Inte förrän i oktober 1887 stod ett provisoriskt krematorium färdigt på en tomt i närheten av Hagalund i Stockholm. Den 15 oktober samma år ägde den första kremeringen rum. Samma dag ansökte den Svenska likbränningsföreningen om tillstånd från Kungen för att få eldbegängelsen legaliserad, vilket den också blev den 15 december 1888. Tyvär krävde Uppsala Domkapitel ett förbud mot kremering. På1888 års kyrkomöte yttrades det att, "kyrkans begravningsritual icke överensstämde eller borde bringas att överenstämma med eldbegängelsen." Detta blev signalen till ett kyrkligt motstånd.

Det kyrkliga motståndet var givetvis arbetsamt men något som var ännu värre var det obduktionstvång, som förutsättning för eldbegängelse, som infördes efter ett regeringsbeslut den 14 december 1888. Det som gjorde obduktionstvånget så påfrestande för de efterlevande, såväl som för obducenten, var att obduktionen ofta måste utföras i den avlidnas hem. Dessutom kostade den 60 kronor vilket var en stor summa pengar på den tiden. Många reagerade starkt mot obduktionstvånget, bl a Ellen Key som var medlem i likbränningsföreningen - vilket för övrigt var den enda förening hon tillhörde. 1917 upphävdes till slut obduktionstvånget och ett svåröverkomligt hinder hade eliminerats.

Statsmakternas inställning till likbränningen blev med tiden allt mildare. År 1914 visades på Baltiska utställningen i Malmö den första eldbegängelseutställningen i Sverige. På denna utställning visades ett utställningskrematorium i naturlig storlek kallat Baltiska templet. Detta var ritat av Ferdinand Boberg och smyckat av bl. a. Carl Milles. Flera länders eldbegängelseföreningar ställde ut modeller av krematorium, urnlundar och konstverk som hade med döden att göra samt bilder, litteratur m.m. I templet hölls flera föredrag och konserter. Staten gav rejält stöd till utställningskostnaderna och bidrag kom både från Malmö och andra större skånska städer samt från Stockholm. Denna statliga och kommunala generositet upprepades vid Göteborgsutställningen 1923. Utställningsbyggnaden i Göteborg bestod av en pelarhall med en takmålning av Isaac Grünewald, samt ett mindre rum där modeller av krematorier och urnor visades tillsammans med ritningar, fotografier m.m.

Ända till 1908 kremerade man folk i det provisoriska krematoriet i Hagalund. Det var svårt att få ihop pengar till ett nytt, de flesta bidrag kom från frivilliga. En stor bidragsgivare var Alfred Nobell som i sitt första testamente ville skänka inkomsterna från sina patent till inrättandet av "likförbränningsugnar" i alla större städer. Senare fick han dock idén att belöna världseliten inom kultur och vetenskap, istället för att bygga krematorier, och ändrade i sitt testamente. År 1909 invigdes tillslut Stockholms nya krematorium, uppfört efter ritningarna av hovintendent G. Lindgren. Eldbegängelsevännernas skara växte och flera krematorier uppfördes runt om i landet, Göteborg 1890, Örebro 1922, och Helsingborg 1928. Under 30-talet byggdes inte mindre än 18 krematorier, varpå Sverige kom på tredje plats i Europa i detta avseende. Numera finns det 58 krematorier i landet.

Under de senaste årtiondena har kremationsfrekvensen i Sverige ökat starkt. Av samtliga dödsfall 1936 krtemerades 4.5%, 1946 10.8%, 1956 22.2%, 1966 33,4%, 1976 46.2% och på åttiotalet passerades femtioprocentsgränsen. Stockholm är den stad där flest kremeras, hela nio av tio. Riksgenomsnittet i Sverige är numera 66%.

Som skäl till övergången från jordbegravning till eldbegängelse har de ekonomiska aspekterna allt oftare nämts. Att anlägga nya begravningsplatser är för städer och mindre samhällen ett svårlösligt problem. Ett annat skäl till övergången är utrymmet, eller snarare bristen på detsamma. En urngrav kräver betydligt mindre plats än en kistgrav. I storstäder med markbrist, stora avstånd till kyrkogårdarna och kostnader för dess vård har man försökt att finna nya former för askans förvaring. Under eldbegängelsens första tid i Sverige använde man t. ex. ofta det från romarna lånade kolumbariesystemet. Detta går ut på förvaring av urnor i nischer bakom en platta eller ett galler i ett så kallat kolumbarium eller urnvägg. En annan metod är askans spridning över ett invigt område. Alltsedan 1920-talet har detta begängelseskick använts i England där områdena, döpta till Gardens of Remembrance, motiveras av ekonomiska skäl såväl som av markbrist. Engelsmännen har till och med skapat en eldbegängelseslogan, "Save the land for the living." I mitten av 1950-talet förekom spridning av aska vid ca. 90% av alla eldbegängelser i England. Med hjälp av propaganda framför allt i eldbegängelseföreningens tidskrift Ignis försökte föreningen få även Sverige att acceptera den "engelska" metoden. Trots starkt motstånd från kyrkligt håll biföll såväl riksdag som kyrkomöte år 1957 och det blev möjligt att sprida sin aska även här i Sverige. Minneslundar till för detta gravskick finns dock endast på ett fåtal platser; Stockholm, Malmö, Helsingborg, Västerås, Falun, Gudmundrå och Södertälje. Ännu ett betydande hinder för kremationsvännerna försvann den 1 januari 1961 då den kungörelse trädde i kraft som likställde jordbegravning och eldbegängelse.

För eldbegängelsepionjärerna var minneslunden - i dess nuvarande form - ett okänt begrepp. Att det skulle bli tillåtet att sprida aska i gemenskap med andra bortgångnas stoft i en vacker del av kyrkogården, det hade de inte kunnat drömma om. De räknade inte ens med speciella urngravkvarter på begravningsplatserna och absolut inte med kyrkogårdar tillför enbart eldbegängelsegravsättning. Deras målsättning var i första hand att sanera kyrkogårdarna samt att erbjuda ett mer estetiskt alternativ till kistbegravning.

Dödsbålet skönt skall lysa
i dunklet med förkolnat sken -
och anden ej mer rysa
vid synen av de dödas ben.
Ur Tre eldbegängelsedikter av Yngve von Schmidten.

Kremering i vår tid

Eldbegängelsen har inte medfört några förändringar av själva jordfästningsakten. Denna går till på samma sätt i ett krematoriekapell som i en vanlig kyrka. Det som främst skiljer krematoriekapellet från en kyrka är det hål i golvet som kistan efter akten hissas ned igenom. Efter jordfästningsceremonin hissas således kistan med den döde ned genom golvet till ceremonihallens källare. Väl där sätts den på en vagn och rullas över till den hiss som leder upp till ceremonihallens katafalker. Innan kistan hissas upp läggs en bricka av eldfast keramik under kistbuketten. Numret på brickan jämförs innan bränningen med en lista från pastorsexpeditionen där anmälningarna från begravningsbyråerna tas emot. Kring kistan läggs de blommor och kransar som via blomsterhandlare kommit från de sörjande. Till vänster om kistan läggs blommorna från vännerna, till höger de anhörigas blommor och framför kistan de officiella, från t.ex. arbetsgivare och fackföreningar. När allt är klart och intyget för begravning och eldbegängelse kommit från pastorsexpeditionen hissas luckan till ugnen upp och kistan skjuts in i den 700-gradiga luften och antänds direkt. Efter ett par timmar har glöden falnat och de ca. fyra litrarna grå aska, det eventuella tandguldet och den lilla nummerbrickan av eldfast keramik skrapas ned i en urna eller läggs direkt under en grästorva i minneslunden.Urnan jordas oftast i en familjegrav. Men även enstaka urngravar förekommer. Under kremationens tidigaste period var det vanligt med urnor av beständigt material, främst brons. Numera är det lag på att urnan skall vara tillverkad av förgängligt material såsom trä eller järnplåt.

Gravplatser för djur

Redan de gamla egyptierna hade vett att ta vara på sina husdjur efter döden, särskilda gravkammare upprättades för dessa djurmumier. Även i vår kultur finns det ett behov av särskilda platser där man kan jorda och hylla sina sällskaps/husdjur. Många är de människor som på gränsen till dyrkar sitt djur, dessa djurdyrkare behöver så klart en plats att gå till när deras älskling har dött. I tättbebyggda områden är det numera förbjudet att gräva ned djurkroppar var som helst. Begravning får endast ske på särskilda begravningsplatser. På dessa så kallade djurkyrkogårdar är det sedan 1993 åter lagligt att begrava kremerade husdjur. I ett skogsparti på Djurgården i Stockholm ligger landets äldsta djurkyrkogård. Här ligger inte bara hundar och katter begravda utan även en cirkushäst "Don Juan", liksom ett antal papegojor, kaniner och sköldpaddor. Verksamheten är över 100 år gammal men har officiellt varit nedlagd sedan 1940-talet, men den har inte legat oanvänd. Om man läser på gravstenarna ser man att åtskilliga har sagt farväl till sina vänner djuren även på senare år. Den äldsta graven tillhör August Blanches hund Nero, som begravdes här när den kände författarens malmgård revs för byggandet av Valhallavägen. Flyttningen av Neros grav rörde mångas hjärtan på den tiden. Efter denna händelse började Stockholmarna spontant att begrava sina hundar nära Nero och så växte djurkyrkogården fram.

Nyttan av att kremera döda djur omtalas så tidigt som 1884 i Meddelanden från Svenska likbränningsföreningen, där N.P. Hamberg skriver: "Slutligen tillåter jag mig att här fästa uppmärksamhet på det stora gagn samhället skulle i hygieniskt hänseende hafva genom inrättandet af krematorier för döda djurkroppar. I större städer är antalet dödade djur årligen icke obetydligt. Genom sin förrutnelse förorena de sjöarne, sprida osunda gaser i atmosferen, och de nedgräfda kadavren kunna menligt inverka på närbeläget vatten och på källor." Kremering av djur utförs idag av speciella förbränningscentraler och askan läggs efter kremeringen i en låda av papp eller pressad spån. Det finns mig veterligen inte några riktiga urnor gjorda för djur i Sverige.

URNORNA

När man ska formge urnor finns det vissa rättesnören. Urnan skall vara stor nog att rymma askan efter den döde och vara av nedbrytbart material, helst trä eller tunn järnplåt. För att få lite variation valde jag att arbeta med bägge dessa material. Jag har bestämt mig för att tillverka urnor för både människor och husdjur. Detta för att jag tycker att alla som vill ska ha chans att ordna en värdig begravning åt en nära botgången, vare sig det är en människa eller ett djur.

När jag precis hade bestämt mig för att göra urnor såg jag framför mig extremt personliga tingestar som skulle revolutionera dagens begravningsceremoni. Efter att ha skissat lite och lugnat ner mig en smula insåg jag att urnorna skulle nå en bredare publik och antagligen göra mera nytta om jag gav dem ett något neutralare utseende. Mitt mål är trots allt att erbjuda större valmöjlighet. Som det är idag tror jag att folk oftast är tvugna att ta den urna de tycker minst illa om istället för att kunna välja en urna de tycker om. Jag vill att mina urnor ska se bekanta och hemtrevliga ut samtidigt som de är högtidliga och förhoppningsvis vackra. För att erhålla detta uttryck funderade jag på vad jag anser har dessa kvaliteter och kom fram till en sak, kyrkor. Av alla "människohus" är för mig kyrkan det ultimata. En kyrka är både en stillsam boning där alla är välkommna samtidigt som det är en högst högtidlig och oftast pampig plats. Formerna och färgerna på mina urnor är därför tänkta att likna kyrkobyggnader och detaljer av sådana. Medeltidens relikskrin hade för övrigt ofta formen av en kyrkobyggnad och för ännu längre sedan, ca. 1200 före kristus, var det vanligt att man utformade askurnor som små hus eller hyddor. Man har funnit dessa små boningar både i det gamla Italien och här i Sverige.

Människournorna

Av en kremerad människa blir det drygt fyra liter aska. Urnkroppen måste därför vara ganska stor. Själva urnan är gjord av limmade m.d.f. skivor (Medium Density Fibre). Detta på grund av att jag tänkt mig plåttaket på mina urnhus enbart som dekoration, inte som behållare, därför måste alla litrarna rymmas i själva huskroppen. För att slippa göra denna onormalt stor var jag tvungen att använda mig av så tunna väggar som möjligt. Att använda sig av tunna trä skivor är en aning knepigt då de lätt slår sig, med m.d.f. skivor slipper man det problemet.

De urnor som finns på marknaden har sin öppning i botten, det som ser ut som urnans lock är bara en attrap. Den riktiga öppningen består av ett cirkelrunt hål med en diameter på 7-8 centimeter för att askan efter den eldbegångna skall kunna hälls ner i urnan genom en tratt. Locket är av praktiska skäl fastskruvat med järnskruvar. Mina urnor har sin cirkelrunda öppning respektive lock på ovansidan, under taket som man kan kalla en lockattrap. Jag bestämde mig för att tillverka två olika sorters urnor. En för kristna och en för de som känner sig närmare den hedniska tron. Jag väljer kristendomen och den hedniska tron på grund av att jag själv som svensk känner mig mest insatt i dessa båda religioner då de utgör en stor del av vår religionshistoria.

Den kristna urnan

Denna urna är tänkt att likna ett klocktorn eller kyrktorn. Huset är långsmalt som ett torn och taket är tillverkat av järnplåtar vilka har löts ihop till formen av ett kyrkvalv eller plåttaket på ett kyrktorn. I detta tak har jag sågat ut cirkelrunda hål, motsvarande fönstergluggarna i ett klocktorn, varigenom man kan ana takets med bladguld förgyllda innsida samt urnans lock, ett förgyllt halvklot. Locket är liksom huskroppen tillverkat av limmade m.d.f. skivor. För att erhålla halvklotets form har jag svarvat de limmade skivorna i en vanlig träsvarv. Halvklotet är därefter förgyllt med bladguld. När man tittar in genom de runda fönstrena speglar sig takets förgyllda insida i den gyllene kupolen som avger ett nästan andligt ljus. Som utsmyckning och som plats för den avlidnes namn har jag gjort en cirkelrund järnplåt som ligger försänkt i en av urnans sidor. Först hade jag tänkt att använda mig av ett stiliserat kors både som "fönster" i taket och som utsmyckning. Detta visade sig bli för omagiskt, korset kändes i detta fall som en uttjatad symbol. Efter att ha tittat i ett symbollexikon av J.C. Cooper (1983) fann jag att cirkeln symboliserar helheten, det oändliga, eviga som omsluter allt. Cirkeln helgas också som den mest naturliga formen och detta tycker jag passar bra då jag med dessa urnor försöker återupprätta döden som något naturligt och närvarande. Under urnkroppen har jag placerat fyra fyrkantiga fötter. Detta för att ytterligare understryka det tilltänkta släktskapet med de medeltida relikskrinen som ofta hade små fötter.

Den hedniska urnan

Kroppen på den hedniska urnan är mer huslik än den kristna. Många av de medeltida relikskrinen var märkligt nog ofta utsmyckade med hedniska motiv samtidigt som de hade formen av en kyrkobyggnad. På taken till dessa relikskrin finner man ofta utsmyckningar i form av ormhövdade odjur liknande de som prydde vikingarnas båtar. Taket på den hedniska urnan är av järnplåt och utsmyckat med två vikingahorn. Ett vid varje taknock. Även denna urna har fått fyra fyrkantiga fötter och cirkelrunda infällda namnskivor av järnplåt.

Djururnorna

Som representanter för sällskapsdjurens stora skara har jag valt ut hunden, "människans bästa vän", katten, det självständiga sällskapsdjuret och guldhamstern, sällskapsdjurens Rolls-Royce. Efter en hund blir det ca. 1.5 - 3 liter aska och efter en katt ca. 0.5 - 2 liter. Hur mycket det blir efter en guldhamster vet ingen. Följdaktligen behöver inte dessa urnor vara lika stora som de för människor. Detta är bra för då skiljer sig urnorna åt på ett naturligt sätt. Djururnorna har också fått sin form efter byggnader, detta för att jag vill att mina urnor skall vara som syskon. Lika fast olika. Då djur troligtvis inte bryr sig så mycket om religion har deras hus mer fått formen av en hundkoja. Materialen och färgerna är dock de samma som för människournorna.

För att skilja de olika djururnorna åt har jag utformat dem något olika beroende på vilket djur de är ämnade för. Även djururnorna har cirkelformade namnskyltar infällda i sidorna. Dessa skyltar är olika stora och placerade något olika på de tre urnorna. Detta för att ytterligare understryka vilken urna som tillhör vilket djur.

Hundurnan

Hundar är fyrkantiga djur med mjuka öron, därför har även urnan fått dessa kvaliteter. Det fyrkantiga huset har ett långt utdraget huvud/tak med runda öron på toppen. Dessa öron (och även de andra urnornas öron) är som hos den hedniska urnan en utsmyckning som ska föra tankarna till de medeltida relikskrinen. Hundurnan har ett ben i varje hörn, den cirkelformade namnskivan är ganska stor och placerad mitt på kroppen, som en arg hund ståendes på alla fyra med sin stora nos pekande rakt fram.

Katturnan

Katter är långsmala och har spetsiga, trekantiga öron. Formatet på huset är därför utdraget och rektangulärt, som en sittande katt. Vidare är katturnans tak/huvud runt och litet i förhållande till kroppen/urnan och öronen är trekantiga. Namnskivan är mindre än hundens och är placerad på huskroppens överdel, som en spejande katt med sin lilla nos en bra bit ovanför marken.

Hamsterurnan

Guldhamstrar är låga, nästan platta, djur med runda små öron. Framförallt är de väldigt rektangulära. Därför har även hamsterurnan fått alla dessa kvaliteter. Dess namnskiva är liten som en hamsternos och likt hundens placerad i mitten rakt fram, med sina fyra små fötter ser den ut som en hamster på promenad.

GRAVSTENARNA

Det vore trevligt om det till varje urna hörde en "matchande" gravsten. De stenar som finns på marknaden är oftast rysligt fula. "Tvådimmensionella" block med grovt huggna kanter och glansslipad framsida skuggar snart sagt varje grav. Borta är de vackert bemålade träkorsen eller de rikt utsmyckade järnkors som var vanliga förr. Jag bestämde mig för att göra en sten som ligger ner och som är mer skulptural/relieflik än de som finns på marknaden. Först tänkte jag använda mig av betong, ett underskattat material som är både vackert och beständigt. Tråkigt nog har de flesta kyrkogårdar sina bestämmelser beträffande hur en gravsten skall se ut. En av dem är att gravstenen skall vara av just sten. Därför beslutade jag mig för att ta kontakt med ett stenhuggeri och få dem att tillverka stenar efter mina direktiv.

Människornas gravstenar

En urngrav är en kvadratmeter stor. På denna kvadratmeter får det plats nio urnor. Därför bestämde jag mig för att utgångspunkten för mina gravstenar skulle vara en niondels kvadratmeter, alltså en kvadrat på ca. 30 x 30 cm. Tanken är den att man utan problem skall kunna tillföra nya stenar vartefter som exempelvis familjegraven fylls. I motsats till en ordinär gravsten som måste graveras om hela tiden.

Jag har gjort två olika gravstenar, en enkel och en som är mer glamorös. Den glamorösa stenen består av en fyrkant med måtten 30 x 3o centimeter. Stenens reliefartade utsmyckning består av en cirkelformad upphöjning placerad i stenens mitt samt en bred kant som löper längs med kvadratens kanter. Nedsänkningen som uppstår mellan cirkel och kant är förgylld med bladguld och tänkt att fyllas med vatten. Cirkeln är tänkt att föra tankarna till urnan och dess cirkelrunda namnskiva som ligger där nere under stenen. Namn och årtal har jag placerat runt om på kanten vilket gör att de mer ser ut som en dekoration än ett tråkigt listande. Den enkla gravstenen, som också är en kvadrat på 30 x 30 centimeter, är en vidareutveckling av den glamorösa stenen och består enbart av en bred kant. I det kvadratiska hål som uppstår innanför kanten kan man odla gräs eller blommor, placera småsten, snäckskal eller tända ljus. På detta sätt kan man ha en lättskött kyrkogård som ser enhetlig ut samtidigt som varje individ ändå har möjlighet att sätta sin prägel på den enskilda graven.

Djurens gravstenar

Djuren behöver också vackra gravstenar. Dessa stenar har likt människornas formen av en kvadrat (hälften så stor med måtten 15 x 15 cm) med en cirkel i mitten. Denna cirkel är nedsänkt för att ge gravstenen formen av en vattenskål eller ett vattenhål. Namnet på det tilltänkta djuret är placerat nedanför detta vattenhål. Även djurens stenar finns i två olika versioner. En enkel och en "glammig". I den enkla versionen går den cirkelrunda nedsänkningen rakt igenom stenen och bildar ett hål vari man kan odla gräs o.s.v. Den "glammiga" stenen har en förgylld nedsänkning till för att fyllas med vatten.

SAMMANFATTNING

Detta projekt har varit mycket givande. När jag började läsa om eldbegängelsens historia och kom i kontakt med eldbegängelserörelsen kändes det som om jag funnit en skattkista. Att detta var en så stor fråga hade jag inte en aning om. Jag skulle vilja dedikera alla mina urnor och gravstenar till den bortglömda likbränningsföreningens alla föregångare och anhängare. Min förhoppning är att ni som läser historiken om dem förstår och känner hur speciellt det måste ha varit att bli eldbegången och urnsatt på den tiden. Frågan är om vi någonsin mer kommer att ändra vårt begravningsskick eller ta in en ny sed i våra svenska kyrkor.

Vad beträffar mina urnor så misstänker jag att de inte är tillräckligt formmässigt praktiska för att passa för serietillverkning. Detta är något som jag bortser från då jag lägger större vikt vid deras utseende. Jag vill att man skall se mina urnor som prototyper eller som idéskisser. Om jag bestämde mig för att serietillverka dem skulle jag självklart behöva ändra på en del tidskrävande utsmyckningar, tanken är då att slutprodukten skall sträva efter att nå samma känsla och utseende som de ursprungliga urnorna. Man kan alltså se dessa "ursprungsurnor" som en slags utopisk förebild till en förenklad billigare slutprodukt. Det skulle förövrigt vara roligt att arbeta vidare med dem på ett mer ekonomiskt och marknadsmässigt sätt, förutsatt att jag var säker på att någon verkligen var intresserad. De urnor jag gjort nu kan förhoppningsvis fungera som en reklamaffich. Kanske kan de väcka ett urnbegär hos betraktaren. Gravstenarna tror jag däremot är fullt möjliga att serietillverka. Formerna är inte komplicerade och deras relativt små mått gör att de blir billigare att producera än de stenar som finns idag. Det vore väldigt trevligt om någon kyrkogårdsförvaltning kunde tänka sig att ta dessa stenar till sitt hjärta.

Med detta projekt vill jag också försöka återupprätta aktningen för de döda, vår historia och för våra bortrationaliserade seder och bruk. Om man inte kan befatta sig med ålderdom och död hur kan man då ha respekt för livet?

Var ört, kom och från det ädlaste frö,
skall vissna, det vet jag, med åren,
men vad fostras i eld, bör i eld få dö,
och ej multna långsamt på båren.
När timman är slagen, låt offret ske!
Tänd förbränningens bål i natten!
Den, som undret sett, tål icke att se,
hur vinet åter blir vatten.
Ur Brännoffer av Oscar Levertin.

Käll och litteraturförteckning

Böcker
Bondesson Lars
Seder och bruk vid livets slut, 1987
Den Svenska kyrkan
Den Svenska kyrkohandboken, 1988
Ingemark Sten
Svenska eldbegängelseföreningen igår och idag, 1982
Övden Oscar
Eldbegängelse - framtidens gravskick, 1929
Eldbegängelsens historia i Sverige, 1932
Eldbegängelserörelsen, 1928

Artiklar
Friesen von, Otto
Kremering - ett arv från franska revolutionen, Folket i Bild - Kulturfront 1982; 19; 10-11
Ingemark Sten
Baltiska templet väckte sensation vid den stora utsällningen i Malmö 1914, Kyrkogården 1994; 7; 26-27
Kyrkogården skulle bli kremeringens Mekka, Kyrkogården 1986; 3; 7-8
Eldbegängelseföreningen fick dubbel start i Helsingborg, Kyrkogården 1986; 3; 5-6
Diverse författare
Meddelanden från Svenska likbränningsföreningen 1883; 1-12

Meddelare
Edert Esbjörn, Rocksta Krematoriet
Gustavsson Leif, Skogskrematoriet
Janson Elisabeth, Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund, IGNIS
Olsson Börje, Kyrkogårdsförvaltningen
Pålsson Gert, A. Larssons Begravningsbyrå AB, Trelleborg
Westerberg Erik, Djurkyrkogården, Stockholm Djurgården

Anna Petersson, Stockholm 1998