Dessa små men tillika konstiga kroppar desse ofta knapt synlige kräken. Ingen uppvärmande blod löper kring i deras ådror. Deras vingar hafva ej några värmande fjädrar. Intet hår, ingen ull försvarar dem för köldens härjande magt. Fastän de äro flerfotade, än de större djuren, kunna de ej springa sig varma med sina fötter som de.

Ur Et kort Utkast om Swenska Insekters Winter Qvarter, PerHolmberg 1779




SKALBAGGSRELIKVARIER

Text till kandidatexamensarbetet "Skalbaggsrelikvarier", Konstfack, Stockholm 1997

Relikvarier

Sedan länge har jag varit fascinerad av relikvarier - ett finare sätt att förvara någon på efter döden kan jag inte tänka mig. Ett relikvarium är en behållare för reliker, vilket är en helig persons kropp, en del av den, eller något som denna heliga person har vidrört i livet eller efter döden. Det finns många olika sorters relikvarier. Enklast är behållarna för altarreliker som vanligen är små askar av bly eller trä i vilka relikknytena lades. En annan vanlig sort av relikvarium är relikskrinet som ofta utgörs av ett rektangulärt skrin med fötterna utformade som tassar eller djurhuvuden. Ytterligare en typ är det så kallade talande relikvariet vars innehåll avspeglas i formen. En helig skalle kan t.ex. förvaras i ett relikvarium skulpterat som ett huvud, ett heligt armben kan inneslutas i ett armrelikvarium. Något som jag personligen tycker mycket om är de fönster av bergskristall som vissa relikvarier är försedda med för att man skall kunna se innehållet. Alla dessa relikvarier brukades inom den katolska kyrkan på medeltiden.

Skarabén

En annan sak som intresserar mig är dyrkan av djur. I Egypten fanns det under faraonernas tid en mängd olika djur som dyrkades som helgon. Dessa djur avbildades, balsamerades och behandlades efter sin död som just reliker. Min favorit är skarabén som enligt egyptierna var den som fick solen att gå upp över Egypten. Skarabén dyrkades eftersom den "på ett mirakulöst sätt plötsligt dyker upp ur den sterila öknen - som skapad av sanden".* Skarabén livnär sig på kreatursspillning som den antingen äter upp där den hittat den, eller formar till en kula som den rullar ut i öknen där den gräver ned sig i sanden för att äta upp sin matsäck i lugn och ro. Detta egendomliga beteende fick egyptierna att tro att en gudomlig skarabé varje dag knuffade upp solkulan över horisonten och fram på himlen. En annan orsak till gudomligförklaringen av skalbaggen var som tidigare nämnts - dess sätt att fort-planta sig på. Hanen och honan gör under fortplantningstiden gemensamt en kula av gödsel, rullar ut den i öknen och gräver ner den i sanden. Honan knådar därefter till den och lägger ett ägg i dess ände. När skarabén kläcks äter den ur avföringskulan inifrån och för-puppas till slut inuti kulan. En dag kläcks puppan, och upp kryper den vuxna skalbaggen ur den ofruktbara ökensanden. Detta att födas ur den sterila öknen - ur ingenting - var för egyptierna ingenting mindre än ett mirakel. * Ur Illustrerad vetenskap nr 6/95.

Djur som helgon

Tanken på att själv tillverka relikvarier har jag haft länge, men det var inte förrän i höstas, då jag praktiserade på Historiska museet som metallkonservator med inriktning på kyrkliga föremål, som jag började att skissa på några olika typer. Museet hade ett skåp fyllt med bilder på kyrkliga inventarier och bland dessa fann jag många inspirerande bilder på diverse olika relikvarier. Min första idé var att göra relikvarier för vanliga skalbaggar, då dessa färgsprakande och vackra insekter för en undanskymd tillvaro och förtjänar att komma i rampljuset. Egyptierna dyrkade ju skarabén redan för tusentals år sedan. Min andra idé var att göra husdjursrelikvarier, med tanke på människans förmåga att tycka om - ibland på gränsen till dyrka - katter, hundar och andra husdjur. Många hundägare väljer redan nu att ge sin trogne vän en hederlig begravning, d.v.s. en begravning på en djurkyrkogård. Därifrån är steget inte långt till kremering och förvaring i husdjursrelikvarier. Jag hörde en gång en historia om en dam som efter att hennes hund dött lät stoppa upp sin älskling och fortsatte att ha hunden hemma hos sig. Tanken både lockar och avskräcker, handlingen är både älskvärd och bisarr och tyder på att det är fler än jag som tycker att vår nutida tillvaro saknar mystik och andlighet.
Att göra vackra relikvarier är mitt sätt att slå ett slag för andligheten. En anledning till att jag vill göra relikvarier för just djur är att vi behöver helgon, men kanske inte som i kristendomen, mänskliga helgon som är "skapelsens krona". Detta kristna sätt att se världen på - med människan som skapelsens krona - tror jag bidragit till vårt sätt att behandla djur och natur så illa. Innan kristendomen kom fanns det gott om religioner som hade djur som helgon. De folk som dyrkade dessa var naturligtvis ödmjuka inför naturen och behandlade den varsamt.

Skalbaggsrelikvarier

Jag bestämde mig för att göra skalbaggsrelikvarier. Detta för att jag tycker så mycket mer om skalbaggar än om t.ex. hundar. Någonstans måste man ju börja och att ha mina egna favoriter som utgångspunkt kändes i det här fallet naturligt. Innan jag började med mitt projekt valde jag att närmare studera några redan existerande relikskrin. Mest tilltalar mig en på medeltiden vanlig sorts relikskrin. Dessa är oftast av trä och har formen av en kyrka. På taket och fötterna har de dekorationer av fornnordisk typ, t.ex. djurhuvuden liknande dem man finner på vikingabåtar. Dessa skrin är så otroligt fint proportionerade. Dessutom inger de en väldigt nordisk och hemtrevlig känsla. En annan typ av skrin som jag är förtjust i är de som återfunnits i Tutankhamons grav. Dessa liknar de medeltida relikskrinen i proportionerna, men har rundat tak och är ofta gjorda av elfenben och ebenholts. Dessa skrin var till för smycken och löshår som den avlidna personen skulle ha i livet efter detta.

Skrinen

Efter att beslutat mig för att låta ovannämnda två skrintyper ligga till grund för mina skalbaggsrelikvarier började jag med att skissa och bygga en mängd olika modeller med former och dekorationer som anknöt till desamma. Dels för att göra skrin som för tanken till norden och "vanliga" nordiska skalbaggar, dels för att göra skrin som känns lite mer exotiska och får en att tänka på skarabédyrkarnas hemland, Egypten. Jag bestämde mig för att göra fyra skrin, två av varje sort, alla relativt lika i form och ut-smyckning, för att trots sina diverse olikheter tillsammans ge ett enhetligt intryck. Ytterligare en gemensam nämnare är de kvadratiska fönsteröppningar jag försett skrinens sidor med, vilka gör det möjligt att studera skalbaggarna från flera håll.

De nordiska

De nordiska skalbaggarna har det ofta kallt. Därför funderade jag mycket på hur jag skulle kunna ge de nordiska relikskrinen ett kyligt utseende som ändå känns vördnadsfullt. Skalbaggarna som skall vara i skrinen skall kännas heliga och upplyfta men samtidigt vanliga och avdramatiserade. Efter ett tag kom jag att tänka på de "isskulpturer" som jag gjorde på färg och formen tidigare i vår, då jag frös in diverse föremål i is - bland annat plastödlor - och erhöll en härlig istidskänsla. Detta att vara bevarad för eftervärlden, infryst som en mammut i ett isblock, är ett väldigt tidlöst och betydelsefullt tillstånd, samtidigt som det känns nordiskt. Istället för is har jag dock av praktiska skäl gjutit in skalbaggarna i gjutplast. Det ser ut som om de svävar fritt i skrinen fångade på väg mot ett okänt mål. Materialet i skrinen är silver. Dels för att silver känns som ett gediget hantverksmaterial dels för att det känns gammalmodigt vilket i bägge fallen utgör en välbehövlig kontrast till skalbaggarna, gjutplasten och den flockade skumplasten.

De egyptiska

De egyptiska skrinen skall i jämförelse med de nordiska kännas slutnare, varmare och lyxigare. Skalbaggarna skall ligga som små olindade mumier inuti en dyrbar sarkofag. Liksom i de nordiska skrinen är materialet silver. Invändigt är dock de egyptiska förgyllda med bladguld för att erhålla en lyxig, varm och lite sarkofagaktig känsla. Till benen och takdekorationerna ville jag använda mig av ett material som var färggrant, mjukt samt formbart. Efter många om och men bestämde jag mig för tät skumplast som jag flockat för att erhålla en färggrann och sammetsliknande yta. Skumplast är ett bra material som är både mjukt och levande och med hjälp av den sammetsliknande flockningen får skumplasten ett dyrbart utseende. Kontrasten mellan de mjuka, lätta benen och det hårda tunga skrinet påminner om en insekts tunna ben kontra dess otympliga kropp. Skalbaggarna har jag placerat direkt på den flockade skumplasten, som på ett altare, var jag sytt fast dem med tunn tråd.

Arbetet med dessa relikvarier har varit både lärorikt och roligt, jag ser fram emot att få jobba vidare med detta projekt - som verkligen känns inspirerande - och även göra husdjursrelikvarier.

Anna Petersson, Stockholm 1997